Flemish Northern Renaissance Painter, active 1540-1573 Flemish painter, active in England. Jan Euworts was listed in 1540 as a freeman of the Guild of St Luke in Antwerp, but by 1545 he had moved to England, where until 1571 his name, spelt in a wide variety of ways (e.g. Eeworts, Eottes, Euertz, Evance, Eworts, Ewotes, Ewout, Ewoutsz., Eywooddes, Hawarde, Heward, Huett etc), appeared in numerous naturalization, tax and parish documents. About 35 paintings are generally attributed to him, consisting primarily of dated portraits of the English gentry and nobility. The majority are signed with the monogram HE, which led to their being attributed to the Flemish painter Lucas de Heere during the 18th and 19th centuries. Cust reattributed the paintings to Eworth on the basis of an inventory (1590) of the collection of John, 1st Baron Lumley, in which three monogrammed portraits were listed as being by Haunce Eworth  Related Paintings of Hans Eworth :. | Portrait of Mary Dudley | Mary Neville Lady Dacre | Lady Dacre | Portrait of an Unknown Lady | Portrait of an Unknown Lady, signed |
Related Artists:
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Makovsky, Konstantin
Russian, 1839-1915 He produced historical and social scenes, as well as being a portrait painter of some renown, although his significance lies more in the role he played as a founder-member of the WANDERERS art society in late 19th-century Russia. He studied first at the Moscow School of Painting and Sculpture (1851-8), which had been co-founded by his father Yegor Ivanovich Makovsky (1800-86), under Mikhail Ivanovich Skotti (1814-61) and Sergey Konstantinovich Zaryanko, then from 1858 to 1863 at the Petersburg Academy of Arts. In 1862 he was awarded a Minor Gold Medal, but the following year, together with 13 other students, Makovsky rebelled against the theme set for the Grand Gold Medal competition and left the Academy with the title of Artist of the Second Degree. In 1863 he joined the Petersburg Artel of artists, the forerunner of the Wanderers and the most potent symbol of the break with classical tradition. The reversal of official policy that this engendered led to his being made an academician in 1867, in 1869 a professor and in 1898 a full member of the Academy. As a member of the Wanderers, Makovsky was most notable for his new subject-matter, namely the common people. However, he split with the society in 1883 and by 1891 had become a member of the newly formed and more Salon-orientated St Petersburg Society of Artists, of which he was subsequently to be president. Makovsky often veered towards sentimentalism, giving his works a cloying pathos, as in his portrait of the Stasov Children (early 1870s) and Children Fleeing the Storm (1872),
Frans van mieris the elder
Dutch Baroque Era Painter, 1635-1681 was a Dutch genre and portrait painter. The leading member of a Leiden family of painters, his sons Jan (1660-1690) and Willem (1662 C1747) and his grandson Frans van Mieris the Younger (1689 C1763) were also accomplished genre painters. Frans was the son of Jan Bastiaans van Mieris, a goldsmith, carver of rubies and diamond setter at Leiden. His father wished to train him to his own business, but Frans preferred drawing, and took service with Abraham Torenvliet, a glazier who kept a school of design. In his father's shop he became familiar with the ways and dress of people of distinction. His eye was fascinated in turn by the sheen of jewelry and stained glass; and, though he soon gave up the teaching of Torenvliet for that of Gerard Dou and Abraham van den Tempel, he acquired a manner which had more of the finish of the exquisites of the Dutch school than of the breadth of the disciples of Rembrandt. It should be borne in mind that he seldom chose panels of which the size exceeded 12 to 15 inches, and whenever his name is attached to a picture above that size we may surely assign it to his son Willem or to some other imitator. Unlike Dou when he first left Rembrandt, or Jan Steen when he started on an independent career, Mieris never ventured to design figures as large as life. Characteristic of his art in its minute proportions is a shiny brightness and metallic polish. The Music Lesson,National Museum of Serbia , BelgradeThe subjects which he treated best are those in which he illustrated the habits or actions of the wealthier classes; but he sometimes succeeded in homely incidents and in portrait, and not unfrequently he ventured on allegory. He repeatedly painted the satin skirt which Ter Borch brought into fashion, and he often rivalled Ter Borch in the faithful rendering of rich and highly-coloured woven tissues. But he remained below Ter Borch and Metsu, because he had not their delicate perception of harmony or their charming mellowness of touch and tint, and he fell behind Gerard Dou, because he was hard and had not his feeling for effect by concentrated light and shade. In the form of his composition, which sometimes represents the framework of a window enlivened with greenery, and adorned with bas-reliefs within which figures are seen to the waist, his model is certainly Dou.